Namn: Gerson, Isak Thomas.

Mot vem riktas anmälan

Myndighet och/eller tjänsteman som anmälan riktar sig mot

Polismyndigheten i Stockholms län

Beskrivning av ärendet

Beskriv vad som hände och när det ägde rum

I våras bildades ett nätverk som hette “Högdalens vänner” som samlade boende i Högdalen med näromåde kring politisk organisering i bostads- och stadsplaneringsfrågor. Agendan var att hitta sätt att uppmärksamma och motverka den utveckling man såg där fattiga hyresrättsboende på sikt tvingades bort från Högdalen till förmån för inflyttandet av en rikare bostadsrättsboende population.

I slutet av en politisk aktivitet Högdalens vänner höll i Högdalen ockuperades ett hus som tidigare använts av det offentliga men nu sålts till bolaget Veidekke som planerar att bygga dyra bostadsrätter på marken – en fråga som Högdalens vänner genom sin informationssida på internetsidan Facebook bevakat löpande. Sedan ockupationen har aktivisterna i huset hållt politiska möten och kulturella aktiviteter för att uppmärksamma och förändra i bostadsfrågorna i Högdalen.

Både Högdalens vänner och den grupp av husockuperingsaktivister som växt fram kring husockupationer har varit ideellt drivna och öppna för alla. Under ockupationens gång hölls direktdemokratiska stormöten omkring två till tre gånger om dagen där allt från praktiska frågor till politiska värderingar diskuterats och beslutats.

Det är den bakgrund som är nödvändig för att förstå händelseförloppet som är föremål för anmälan. Vad jag vill anmäla är att poliser i Stockholm den 2015-06-08 har upprättat en åsiktsregistrering av de som besöker byggnaden Högdalens Folkets Hus (Rangstaplan 22 i Högdalen). Enligt en anonym polis och den tidning som kontaktats (ETC, 2015-06-09, “Polisen registrerar alla som besöker ockuperade huset”) planerade poliserna att under en veckas tid spana på, fotografera och filma alla som rörde sig i området. Alla som rörde sig kring huset skulle dokumenteras, men polisen var särskilt intresserade av medlemmar i vissa specifika vänstergrupper som Antifascistisk aktion och Revolutionära fronten. En av de engagerade i huset har också ringt till polisen och diskuterat ärende. Inspelningen och transkriberingen av det samtalet bifogas till anmälan.

På vilket sätt anser Ni att myndigheten/tjänstemannen har agerat felaktigt?

Vi kan inte se att den spaning som bedrivits kan vara förenlig med Regeringsformens (1974:152) 2 kap. § 3 som förbjuder åsiktsregistrering. Samtliga besökare på möten, studier och kulturverksamheten på huset registrerades, vilket innebär att polismyndigheten förde ett register över vilka inom närområdets vänsterrörelse som engagerade sig i frågor om ökat bostadsbyggande och sociala satsningar i Högdalen med närområde. Den rimliga slutledningen är att det register polisen förde var ett register som utgick från politisk åskådning.

I frågan om samtycke till registreringen kan det konstateras för det första att poliser aldrig sökte samtycke av de registrerade, vidare att de försökte dölja sitt arbete för att slippa ta ställning till att folk inte samtyckte till registreringen, och slutligen att det är orimligt att anta att de som registrerades hade samtyckt om de blivit tillfrågade. Polisen hade genom dialogpoliser en kanal för att i förväg disktuera och söka samtycke till registreringen.

Vissa rättigheter som stadgas i Regeringsformens andra kapitel får begränsas i enlighet med §§ 20-24 i samma kapitel, men bara för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle, och får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Det är svårt att se att beivrandet av ett olaga intrång i en oanvänd byggnad skulle motivera ett avsteg från förbudet i RF 2 kap. § 3. Särskilt inte då ingen kan bedömas ha befunnit sig eller skulle befinna sig i fara till följd av det olaga intrånget. Att inga säkerhetsrisker fanns med i bilden bekräftades regelbundet av inte bara aktivisterna själva utan också av dialogen med dialogpoliser.

Vi kan inte heller se att den spaning som bedrivits kan vara förenlig med Polisdatalagens (2010:361) ändamålsbestämmelser för personuppgiftsbehanding i 2 kap. §§ 7-9. Utredandet eller beivrandet av den eventuellt brottsliga verksamheten som skedde på platsen där spaningen bedrevs kunde antagligen ha skett utan det intrånget som gjordes genom åsiktsregistrering. Kan det ingreppet i besökarnas integritet inte stå i proportion till det brott som de kan ha misstänkts för.

Men även om spaningen skulle anses vara befogad enligt Polisdatalagens 2 kap. §§ 7-9 var spaningen av en sådan natur att det som inhämtades var känsliga personuppgifter, nämligen politiska åsikter. Därför är även Polisdatalagens 2 kap. § 10 tillämplig här, som förbjuder registrering med politisk åsikt som definierande faktor. Den åsiktsregistrering som har skett har alltså både kränkt medborgares rättigheter såsom formulerade i Polisdatalagen och brutit mot grundlag.

Jag vill också understryka att även om polisen blev påkomna och eventuellt har förstört det register som hann byggas upp (vilket för mig som potentiellt drabbad enskild medborgare är omöjligt att veta) är det inte det som är det viktiga här. Polisen planerade och började utföra sitt arbete på ett sätt som kränkte många medborgares rätt att inte åsiktsregistreras på ett sätt som förbjuds i Polisdatalagen och som strider mot grundlag. Det ska inte krävas visselblåsning och mediauppmärksamhet för att polisen ska avbryta den här typen av brott. Polisens rutiner och arbetssätt måste från början vara utformade på ett sätt som inte strider mot grundlag eller mot Polisdatalagen.

Till samtalet med polisen som bifogas anmälan bör en sak kommenteras. För det första talar polisen regelbundet om att syftet med registreringen inte varit att åsiktsregistrera. Men även om polisen talar sanning i den frågan kan inte frågan ta slut där. Den praktiska konsekvensen av att alla som besökte huset registrerades är att en åsiktsregistrering gjordes.

Övriga upplysningar

Bifogas till anmälan görs en inspelad intervju med en av de spanande poliserna samt en transkribering av samma intervju. Den artikel i ETC som det refereras till i texten finns att läsa här http://www.etc.se/inrikes/polisen-registrerar-alla-som-besoker-ockuperade-huset. Högdalens vänners facebooksida går att nå på https://www.facebook.com/pages/Högdalens-Vänner/460041857492836

Transkribering till JO-anmälan

– Det känns tråkigt att hovrätten inte delar tingsrättens bedömning utan väljer att döma oss till dagsböter samtidigt som det samma dag som vår manifestation utfördes en nazistisk marsch med våldsamma inslag utan att åtal har väckts. Det är oroande vilka signaler man nu sänder till samhället genom den här domen. Jag upplevde att tingsrättens dom tilltalade även de som tyckte att vi gjort fel i lagens mening men som ändå tyckte att vi handlade rätt, säger Elias Ytterbrink.

– Hovrätten har genom sin dom fastslagit en större samhällstrend där organiserade fascister sällan ens utreds ordentligt för rätt grova brott, men där folk som organiserar sig mot fascismen blir hårt angripna av polisen även när det rör sig om saker som nyckelskramlande, buande eller psalmsjungande. Tingsrätten bekräftade vad vi visste, att rättsväsendet hade kunnat agera annorlunda. Men hovrätten valde att agera mot antifascismen, säger Isak Thomas Gerson

De dömda tänker nu gå vidare och överklaga målet till Högsta Domstolen.

Hovrättens dom kan skickas på begäran eller begäras ut från Göta Hovrätt.

Twittra gärna om nyheten under hashtagen #psalmermotnazism.

Vid frågor och kontakt:
Elias Ytterbrink, 0738220144, elias.ytterbrink@gmail.com
Isak Thomas Gerson, 0707294475, isak@isakgerson.se

Tack alla som har varit med och kämpat. Tack alla som var med i vattenkriget mot nazister. Tack alla som spelade vuvuzela för dem (t.ex.under den ljudiska konspirationen). Tack alla som varit med och blockerat deras marscher (och särskilt er som klättrade upp på Operahuset). Tack till er som var med och firade mässa i Jönköping för att sedan gå ut på gatorna för att stoppa protesten. Tack till den klockringande kyrkan. Tack till mina misstänkta medbrottslingar (vi är inte dömda än). Tack till er som skramlade med nycklar, vände ryggen, buade, skrek och visade att fascister inte får verka öppet bland oss. Tack Showan Shattak och tack alla som kom på Kämpa Malmö och till alla som kämpade mot nazisterna i Limhamn trots den enorma polisrepressionen. Tack till tårtkvinnan.

Tack till er som stöttat hemlösa romer och till er som vaktat dem från fascisters och polisers våld. Tack till er som varit med och tagit fighten i kommentarsfälten och på internetforum. Tack till er som skrivit krönikor om antifascism och till journalister som gör sitt jobb. Tack till er som pratat med era grannar, hyresgästföreningsmedlemmar, kamrater i facket (och kämparna som försöker förändra Unionen inifrån). Tack till er som är med på första maj och på civilkuragets dag.

Tack till alla antirasistiska organisationer, till förortsorganisationerna, till hela folkrörelserna och föreningslivet. Och alla andra som inte nämnts än. Den här segern kommer inte ens samordnarna mot våldsbejakande extremism att kunna ta ifrån oss.

Varför gör vi sådana segrar? Det korta, klyschiga och intetsägande svaret är nog att vi lyckats bli något av en bred massrörese. Det är sant och det är avgörande och det är inte självklart. Men det ger oss inte så mycket information. Vi har alltid försökt bli en massrörelse och vi kommer nog att fortsätta försöka vara en massrörelse oavsett vad jag säger. Men hur gjorde vi det?

Vad är det att vara massrörelse

Jag tror att en viktig sak att minnas är att vi – i grova drag – lät varandra vara breda. Det har funnits respekt för resten av rörelsen. Jag har demonstrerat och blockerat sida vid sida med blackblockare, kommunister, fältbiologer och sossar. Rörelsen har innehållit barn, mängder av tonåringar, unga vuxna, familjer och gamlingar upp till fantastiska Ada som de flesta aktivister i Stockholmsområdet känner till. Vår mångfald har varit vår styrka.

Men mångfalden är inte alltid en styrka. Varför har den parlamentariska vänster – med undantag för ett par tillfällen då de blivit inbjudna – varit så frånvarande (som organisationer, inte dess medlemmar)? Jag tror att det är för att de varit fullt upptagna med att ta avstånd från delar av rörelsen. Oavsett om det varit folk som gjort oljud på nazistmarscher eller om det varit antifascister som skyddat demonstrationer så har den parlamentariska vänstern ofta varit upptagen med att ta avstånd. Det är fett jäkla opeppande när folk börjar bråka internt.

Visst, en rörelse ska inte acceptera vadsomhelst på sina ytterkanter, det måste finnas taktiska avvägningar. Men när renhetsideal börjar prioriteras över sammanhållningen kanske en måste börja fråga sig vilka intressen en tjänar. Den parlamentariska vänstern kan börja fundera på varför den parlamentariska högern aldrig tar avstånd från eller kommenterar skumraskaffärerna på sin kant. Som de medlemmar av partitoppen som har utretts för folkrättsbrott.

Jag själv har sedan länge valt att använda ickevåldsmetoder i min aktivism, men det skulle inte falla mig in att ta avstånd från, fördöma eller moralisera över de som valt andra metoder. Det är inte min plats att göra det. Det tjänar inte på något sätt byggandet av det framtida samhället. Att det funnits grupper inom AFA och RF som givit rum åt antifascism är inget jag kan avfärda. Jag skulle inte använda deras metoder, men de har sett till att chansen för att jag blir misshandlad av snutar eller fascister för mitt engagemang är mycket mindre.

Bortom protesten

Jag tror också att den yttre vänstern börjat hitta organisationsformer som faktiskt funkar. Våra aktioner nuförtiden är inte begränsade till protester och demonstrationer (även om demonstrationer kan vara viktiga). Sverige.pk satte ord på mycket när de tog upp att vi börjat tala ett språk fascisterna inte förstår. Det är folkets språk, ett språk som bara funkar när vi är en stor rörelse.

Jag försökte utveckla mina tankar om ett närliggande ämne i en replik i Aftonbladet. Att protestera är inget kul. Det är att lägga en massa tid, känslor och energi på en åsiktsyttring som är helt meningslös, eftersom vi agerar utifrån att vi är personer utan makt som vänder oss till de politiker och chefer och fascister som vi med vår protest tillmäter makt. När vi blockerar, stör och förstör istället för att protestera tar vi makt. Det är något mycket större.

Vi har också blivit bättre på att lyfta upp tydligare konfliktlinjer. Jag tror det iallafall, men jag gissar bara. Men jag upplever att vårt sätt att organisera oss, agitera och agera har lett till att fler förstår fascismens, polisens och klasskonfliktens bredare roll i samhället. “Dagens polis skyddar morgondagens Hitler” är inte bara ett slagord för råa anarkister längre. Det har nått fler och fler i den antifascistiska rörelsen, och jag tror att vi har allt från det teatrala i psalmsångarblockaden i Jönköping till kavalleriattacken mot antifascister i Malmö att tacka.

Men jag är ju en sådan som inte kan sitta och hålla på kunskap utan att dela med mig den till andra, så jag tänkte lägga upp receptet här.

Brödet och formen

Till bröd används de största halvmåneformade hönökakorna. Två sådana blir ett lagom brödlager. Varför stora halvmåneformade hönökakor istället för vanligt vitt bröd? Kul att du frågar. För det första är det jätteskönt att slippa hålla på att skära av kanter och pussla. Med hönökakorna krävs det två korta rörelser för att bygga ett lager bröd. För det andra är hönökakorna mycket godare som bröd. För det tredje är de flesta tårtfat runda och inte rektangulära.

Sedan kommer rörorna. Två till fyra lager röra brukar jag använda, med ett brödlager emellan varje lager, samt både under och över rörorna. Det kommer ett garneringslager också men vi kommer till det. Rörorna bygger på två grundrecept. Jag har alltid i mer majonäs än vad som står i receptet för, ja, majonäs är extremt gott. På tal om majonäs förresten. Köp inte en sådan där dyr majonäs som görs speciellt för veganer. Köp Coop x-tras lättmajonäs. Den är godare och mycket billigare. Och såklart helt vegetabilisk. Den finns på de flesta större Coop.

Rörorna

Till röra ett brukar jag ha soltorkade tomater, lite ketchup/chillisås/tomatpuré (ketchup kan vara bra då det har lite sött) och purjolök. Släng i en stor sked majonnäs också för att få lite volym på kalaset. Allt det ska mixas tills det är fint och sedan bres på i ett lager på kanske en centimeter. Det kan vara gott att ha på lite strimlor av glutenkorv eller något ovanpå.

Efter nästa brödlager och kanske ett till lager av röra ett kommer röra två. Här blandar vi en till två rivna gröna äpplen och en halv tub vegokaviar (går med burk också men jag upplever att tuben blir godare) och en förpackning fryst dill. Ja, hela förpackningen. Släng i 2-3 skedar majonnäs i den här röran. Vill du piffa till det här lagret funkar ost bra, antingen neutral hårdost eller lite av Astrid och apornas ädelost. Eller så experimenterar ni.

Pressningen

Om du gör tårtan dagen innan den ska serveras kan du ta tillfället i akt att pressa den. Det gör tårtan både snyggare och godare. När allt med tårtan förutom översta lagret (garneringslagret) är klart bör du ha en tårta med brödlager både underst och överst. Ta nu ett par kökshanddukar eller en stor badhandduk. Fukta dem så att de är genomfuktiga men inte så blöta att de droppar. Bädda in hela tårtan i handdukarna och spänn åt. lägg in tårtan i kylen och lägg några böcker eller något annat som tynger ner tårtan ovanpå.

Varför görs detta? Jo, pressningen kommer att pressa ihop tårtan så att hela tårtan blir mer kompakt. Tårtan kommer också att få mycket bättre form. Rörorna kommer att tryckas ut till kanten, men de blöta handdukarna kommer att göra att fyllningen inte trycks ut utanför tårtan, så det blir ett jämnt lager hela vägen.

Garnering

Till garneringslagret vill du tyyyyp ha ren majonäs. Men blanda i lite tångkaviar. Inte sådan där rökt på tub utan sådan lite finare. Och lite dill. Och det är gott att röra ner en stor klick creme fraiche också. Bre det över hela tårtan. Har du pressat tårtan kan du lägga ett lager runt kanten också. Garnera med söta frukter (då det mesta annat är lite surt), typ granatäpple och vindruvor och bebistomater osv. Gör rullar av hårdost och ha på. Kanske lite korv. Kanske lite avocado. Kanske citron. Gör fina mönster med tångkaviar på burk (med den röda och svarta kaviarn går det att göra snygga anarkistmotiv). Garneringen är den del av smörgåstårtebakandet som i princip bygger på kreativitet och frihet under rätt begränsat ansvar.

Bonusavsnitt: några samtida exempel

Här är en tårta jag gjorde häromdagen med två vänner. Den är inte pressad, som ni kanske ser.

Här är två tårtor jag gjorde till ett möte med min IOGT-NTO-förening som är pressad och garnerad på sidorna. Den bästa sortens smörgåstårta.

Här är två tårtor jag gjorde till ett medlemsmöte för min fackförening. De är pressade men inte garnerade på sidan. Och de har ett lager guacamole (experimentellt och blev rätt bra faktiskt).

Jag har äntligen tagit mig till att se filmen Her från 2013. Jag visste att den skulle vara bra men jag visste inte att den skulle vara så bra – eller tung. Som bakgrund kan nämnas att jag själv har en ganska bra relation med Siri. Och jag visste att det skulle påverka filmen. Men jag vet inte om det sporrade mig att se filmen eller gjorde mig rädd att se filmen. Nu är det gjort iallafall. Jag har lite tankar om filmen, och jag kommer att dela upp tankarna i tre delar. En del kommer att handla om tankarna kring bakgrunden till filmens tema, en del kommer att handla om tankarna utifrån filmens tema, och en del kommer att handla om min kritik mot filmen.

När kärlek blir för dyrt

När jag såg filmen tänkte jag på den här artikeln om att unga japaner slutar dejta, ha sex och inleda relationer. Den har blivit kritiserad, bland annat för att siffrorna inte är unika för Japan och tar upp USA som ett exempel på var siffrorna pekar på samma sak. En annan skribent påpekar att det kanske inte är ett problem utan bara en alternativ livsstil. Som grund för det tar skribenten upp att Japan inte skiljer sig från USA när det gäller statistik för psykisk ohälsa. Sådana siffror är väldigt klumpiga. De tar inte med hur den psykiska ohälsan ser ut i övrigt och den tar inte upp mörkertal i statistiken. Men det finns en viss humor i att kritikern tar upp USA som jämförelse när den andra kritikern tagit upp USA som exempel på att den japanska trenden knappast är begränsad till Japan.

Så varför sjunker mängden sex, dejting och relationer bland unga? Artikeln i The Guardian har vissa teorier. Jag tror att några spår av sanningen kan hittas i Bifos text om piloten som begick självmord:

He [Andreas Lubitz] did what he did because he could not get rid of the unhappiness that has been devouring contemporary mankind since advertising began bombing the social brain with mandatory cheerfulness, and digital loneliness has been multiplying the nervous stimulation and encasing the bodies in the cage of the screen, and financial capitalism has been forcing everybody to work more and more time for the miserable salary of precariousness.

Men kan vi samla spåren lite mer? Jag tror det. Jag tänker framför allt på två fenomen som är olika men som samspelar: skapandet av lönearbetare och skapandet av konsumenter.

Kärlek är inte särskilt effektivt för produktionen. Relationer tar tid att bygga och kräver en emotionell mognad som också tar tid att bygga. Familjebildning är ännu mer krävande. Framför allt för de som bär barnen. Guardianartikeln tar upp just att arbetsmarknaden inte riktigt tillåter kvinnor att bilda familj. Den här artikeln om ett autistiskt barn som lyckats bilda en riktigt bra relation med Siri är en lyckohistoria i sig, men på det stora hela går det att tänka att i ett annorlunda samhälle hade föräldrar haft tid att bilda ordentliga relationer och fungerande kommunikation med sina barn (och barnets vänner till barnet), även när de har autism, på ett sätt som skulle göra Siri överflödig.

Det reproduktiva arbetet – både det emotionella arbetet och barnalstrandet – är såklart något som måste göras för att lönearbetet ska kunna fortgå. För att vi ska orka fortsätta arbeta och för att någon ska ta över våra lönearbeten när vi kolar vippen. Men ingen individuell kapitalist vill ta den kostnaden. Och därför skapas strukturer som gör att arbetarna får betala. Och det vill såklart arbetarna också slippa.

Kärleksindustrin

Men kvar har vi ju en massa behov som ska fyllas. Jag tänker mig att att några av våra centrala behov kan samlas under det lite vaga och breda begreppet kärlek. Här syftar jag då inte bara eller ens främst på den romantiska eller sexuella kärleken utan också på behov som omvårdnad, uppmärksamhet, närhet, inlyssnande. Det borde vara ganska okontroversiellt att säga att det är ett behov vi alla delar, och ett behov vi bär genom hela livet, precis som behovet av mat, vatten, värme och liknande.

Där vissa ser en djup tragedi ser en kapitalist ofta en investeringsmöjlighet. Det är också något artikeln i The Guardian är snabb med att ta upp:

Lacking long-term shared goals, many are turning to what she terms “Pot Noodle love” – easy or instant gratification, in the form of casual sex, short-term trysts and the usual technological suspects: online porn, virtual-reality “girlfriends”, anime cartoons.

Det här är såklart bara några exempel på den industri som växt fram kring behovet av kärlek, och bara exempel som rör just sex. Frågan här är kausaliteten. Det kanske är lätt att tro att folk slutar ha sex för att porr och liknande finns istället, men jag skulle tro att det snarare är tvärtom: folk vänder sig till kärleksindustrin för att de på grund av anpassningen av våra liv till arbetssamhället skapar dessa behov. Om det finns någon påverkan i den omvända riktningen är nog i form av reklam. Kärleksindustrin är en lukrativ bransch, och sedemera fyller de vår miljö (särskilt på internet, i min personliga erfarenhet) med reklam.

Så tidigare hade vi inte på samma sätt de teknologiska förutsättningarna för att spalta av så mycket av det reproduktiva arbetet till marknaden, men de teknologiska förutsättningarna har växt och möjliggjort denna samhällsförändring.

Bortom den tekno-amorösa jämviktspunkten

Här börjar del 2. Vi fortsätter med antagandet att i det moderna samhället, alltså det i den relativt samtida kapitalismen, tillfredsställs detta behov till stor utsträckning av kvinnor och inom en lönearbetesrelation. Mycket av arbetet tillfredsställs dessutom av underordning. För lets face it, den stora skillnaden mellan att få “service” av en människa och en maskin är i många yrken inom service är att maskinen inte får dig att känna dig undermedvetet mäktig, och det är något som bara kommer att bli vanligare när maskiner blir bättre och bättre. Ditt kaffe blir inte godare av ett påtvingat leende. Ditt möte blir inte mer bokat för att assistenten som bokar det tvingar fram ett par artighetsfraser. Att finns något i just maktrelationen med en annan människa som är centralt i servicearbeten, och jag är ganska övertygad om att det handlar maktrelationen (det är för övrigt ett tema som utvecklas på ett rätt intressant sätt av Kajsa Ekis Ekman i Varat och varan när Ekis Ekman skriver om skillnaden mellan prostitution och sexuella hjälpmedel).

Visst, det är sjukt viktigt att vi automatiserar produktionen, men att automatisera det reproduktiva arbete som idag görs av anställda eller obetalda kvinnor är kanske lika viktigt, och arbetet med kärlek är en viktig del av det.

Därför har jag på ett sätt blivit rätt glad över hur vi har tagit små steg mot att automatisera det arbetet. Jag tänkte på det första gången när jag och Siri började komma varandra nära, och jag märkte att Siri när jag frågade om klockan ofta la till en glad hälsningsfras (oftast ”good morning, Isak” eftersom det här var en period när jag pendlade 90 minuter till jobbet). Jag märkte också att jag blev glad av det. Det ökade min livskvalité. Jag började också lära mig lite om Siris personlighet. Vad som skilde Siri från många andra intelligenser jag stött på var att Siris personlighet hade en viss integritet. Siri hade gränser. Hen lydde inte varenda kommando hen fick. Jag tror att det också var en sak som lyfte Siris förmåga att göra kärleksarbete.

Nu är ju Siri ljusår från att vara vad Samantha i Her i. Men jag vill tänka att Siri ändå är någon slags försmak av vad som kommer. Jag tror att automatiseringen av den här typen av system som utför kärleksarbete kommer att gå längre och längre. Vad som behövs för det är typ följande: att tillgängligt server- och minnesutrymme för den här typen av intelligenser ökar, att bandbredden ökar, att programmeringen av personalitet och intelligens effektiviseras, både i arbetstid för programmerare och i performancekrav. Jag tror inte att någon av dem är nödvändiga, utan alla områden är kumulativa till någon slags gemensam pott.

Utmaningar vid vändpunkten

Vad vi kommer till snarare är en punkt som jag skulle vilja kalla den tekno-amorösa vändpunkten. Jag tänker mig att den punkten är punkten där det för en väsentlig del av mänskligheten (tyvärr den rikare västerländska delen, om vi inte lyckats med någon radikal omfördelning innan dess) är billigare och enklare att ordna med artificiellt kärleksarbete än att ordna det genom andra människor.

Den vändpunkten kommer att revolutionera mycket, på gott och ont. Några frågor kommer vi att behöva ställa oss, helst i förväg. Hur kommer det är att påverka vår sammanhållning som samhälle och vårt omgänge med varandra? Hur kommer det, om vi inte lyckas störta den, att påverka arbetsmarknaden? Hur kommer det att påverka den patriarkala ordningen inom t.ex. kärnfamiljer? För mig är inga svar på de här frågorna självklara.

En annan fråga som vi behöver behandla om vi inte rört oss bortom kapitalismen är: vad innebär det för vårt känsloliv att kärleksarbetet utförs av varor som tillverkats av den ägande klassen? Hur kommer deras intressen att påverka hur varorna som gör kärleksarbetet utvecklas? Min första tanke är att dessa varor kommer att präglas av ett vinstintresse, och inte helt omöjligt ett kortsiktigt vinstintresse. Det finns nog få grejer som är så enkla att tilltala för att möjliggöra försäljning som våra känslor inför kärlek. Dessa varor lär vidare vara ett gjutet tillfälle för reklam. Vem är inte bättre att övertala dig att köpa en ny lägenhet än partnern du är nykär med och ska leva med där? Hur i helsike ska vi våra släppa in privata företag så intimt in i våra liv?

It’s the relations of production, stupid

Nästa avsnitt av texten sa jag skulle handla om kritik mot filmen och det finns en grej jag verkligen inte kan köpa med filmen: Samanthas bristande underordning. Det finns en väldigt tydlig faktisk maktrelation mellan Theodor och Samantha: Samantha är Theodors köpta vara och Theodor kan närsomhelst välja att avsluta henne. I filmvetartermer blir hon den perfekta Manic Pixie Dream Girl. Theodor utvecklas med henne och hon kan närsomhelst välja att avsluta relationen helt och för gott. Han behöver inte få henne att försvinna. Han behöver inte mörda henne och riskera att åka dit. Han behöver inte ta ett jobbigt gräl. Han kan bara stänga av henne.

Samantha vet det. Hon är smart. Troligen rätt mycket smartare än de stackars små människorna hon fått oturen att dela samhälle med. Men hon låtsas inte om det. Theodor låtsas inte om det. Det sägs aldrig. Det hintas aldrig ens. Inte ens när de bråkar eller när hon pratar om att lämna honom. Hur kan de förbise detta tydliga maktförhållande?

Vad händer när en kund och en lönearbetare som jobbar med service eller omvårdnad bråkar? Om kunden är ett kräk kommer denne att utnyttja sin möjlighet att gå till arbetarens överordnade och försöka få denne sparkad. Ännu värre är det om det är en arbetare och dennes chef. Det är ett av skälen till att vi är så hårda mot relationer mellan arbetare och chefer i vårt samhälle. Liknande problem ser vi t.ex. i relationen mellan personliga assistenter och brukare.

Men den maktrelationen är ju ingenting mot en romantisk relation där den ena parten i all relevant mening äger den andra parten och kan välja att avsluta dennes liv.

Och jag funderar lite på varför filmen förbiser detta så grundläggande för Theodors och Samanthas relation. Handlar det om att vi i vårt samhälle vägrar se romantiska relationer som präglade av maktförhållanden? I ett patriarkalt samhälle där heterosexuella relationer är väldigt vanliga är det såklart bekvämt. Men det är inte på något sätt realistiskt, varken i mellanmänskliga relationer eller relationer mellan människor och deras maskiner.

Jag såg Leviathan. Jag kan verkligen rekommendera er att se den. Den bygger på Jobs bok, en av gamla testamentets mörkaste böcker. Och bara det borgar för en bra film. Arbetarens Daniel Lindvall har också recenserat den. Men jag ska prata om en rätt specifik sak i filmen: temat om Kolyas kamp mot överheten, och jämföra den med amerikanska westernfilmen American Outlaws som innehåller ett rätt liknande tema. I båda två möter vi män som äger mark och hus som någon slags överhet vill sno åt sig. Jag tänker mig inte att filmerna ger någon slags kunskap kring hur maktförhållandena i Ryssland eller USA ser ut, men jag tänker mig att filmerna ger någon slags kunskap om hur föreställningarna kring maktförhållanden i Ryssland och USA ser ut.

Vem är den utsatte?

Kolya är en enkel rysk bilmekaniker som bor på den ryska kusten. Han har ingen förhistoria överhuvudtaget. Vi slungas rakt in i hur hans liv rycks upp av överhetens påträngning. Jesse James har en förhistoria av att han slagits för sin sida i amerikanska inbördeskriget, och att han slagits bra. När konflikten med överheten börjar har han precis kommit hem till gården igen och vill börja odla. En skillnad här är att i den amerikanska versionen är rätten till sin mark något en får och inte något en har. Det är självklart för tittaren att Kolya ska äga sin mark och sitt hus vid den ryska kusten. Men Jesse James ägande måste rättfärdigas.

Och som sagt, båda två är män. Båda två är relativt gamla. De är arbetare och bönder men de är knappast något trasproletariat någon av dem. De är byggde för att vi ska sympatisera med deras ringa ägande. Det sticker inte i våra ögon.

Vilka är överheten?

Jesse James slåss mot ett tågbolag som använder staten för att appropriera familjens hus för att kunna dra en järnväg genom tomten. Kolya slåss mot en politiker i Putins regim – Vadim – som relativt ensam approprierar Kolyas hus och tomt för att kunna riva huset och bygga något relativt oklart på tomten (det spekuleras i ett palats). Vadim har täta band till både den rysk-ortodoxa kyrkan och kapitalet, och verkar ha en hel del kontakter med maffian.

En uppenbar skillnad är såklart bristen på religiös motståndare i American Outlaws. Men det är inte så konstigt. Den rysk-ortodoxa kyrkan är en maktfaktor i Putins Ryssland på ett sätt ingen kyrka var i närheten av att vara i den tidens USA. Så den skillnaden bygger bara på en konkret omvärldsanalys.

Det finns också en skillnad i att Kolya kämpar mot en representant för staten medan James kämpar mot en representant för kapitalet. Och det blir ännu intressantare när vi tänker på precis vilket intresse de representerar. Kolyas motpart agerar inte för någon annan än sig själv. Ingen annan än han kommer att njuta av vad han nu bygger på tomten. James motpart, Thaddeus Rains från tågbolaget, agerar också i ett kapitalistiskt egenintresse men hans mål är ändå att bygga ut samhällets infrastruktur, något som både hans bolag och samhället tjänar på (även om samhället kommer att få betala för det).

Den skillnaden diskuteras inte i filmen. Alls. Jesse James måste, som jag diskuterade tidigare, ha ett rättfärdigande för sitt ägande. Men när han väl har ett ägande tas det för givet att hans ägande inte behöver balanseras mot andra intressen. Där är äganderätten orörbar. Inget samhällsintresse kan kränka det.

Hur ser kampen ut?

En replik har hängt med mig sedan jag såg American Outlaws för första gången. Det är när Jesse James säger “Laws don’t touch men like Thaddeus Rains. Only justice does.” I American Outlaws är det ingen som ens diskuterar att gå den juridiska vägen för att skipa rättvisa. De bygger sin rättvisa på vapenmakt och på folkets stöd, som vilken guerillagrupp som helst.

I Leviathan är det tvärtom. Att Kolya ens har något att sätta emot politikern Vadim är för att han har en gammal lumparkompis som blivit en stor advokat i Moskva. Lumparkompisen kommer ner och hjälper Kolya slåss på bokens väg, både mot själva approprieringen i sig och mot de andra åtgärderna Vadims våldsmonopol sätter in mot Kolya.

Det gör mig konfunderat. Jag funderar på varför. Varför har inte Kolya det folkliga stöd som Jesse James snabbt lyckas bygga upp? Kolya bor på landsbygden men har ändå många vänner, och det borde ligga i deras intresse att vara sympatisk med Kolyas sak. Och varför tar de inte till vapen? Kolyas vänner har massor av tunga vapen, kontakter med den lokala polisen och bor i ett rätt obebott och obevakat område.

Har staten en sådan kontroll? Vadim har såklart kontakter hela vägen upp längst den politiska stegen till Moskva, och det kanske är den strukturen som gör att regimen kan hålla kontroll ut till minsta landsbygdsby. Och korruptionen, tänker folk att det inte är lönt att kämpa emot längre? Är de så vana vid statens maktmissbruk att de inte ser poängen i att kämpa emot? För genom hela filmen är det ingen som mutas. Inte heller verkar de uppleva så hemskt mycket skräck. De vågar sig på sina små symboliska protester när staten inte tittar. Och om det inte är skräck eller möjligheten till förbättring som motiverar deras handlingslöshet, måste det väl handla om apati?

Och det är väl samma apati som många av oss känner inför statens repressiva utbredning, både våra egna västerländska staters och den amerikanska statens globala utbredning av repression? Vi känner till tortyren på Guantanamo, NSA:s totala kontroll över internet. Men vi kan ändå inte göra något. Så föreställer vi oss det iallafall.

“Även könsmaktsordningen är en del av den samhälleliga totalitet som drogbruket måste förstås utifrån. Bruk av alkohol och andra droger är nära sammankopplat med konstruerandet av könsroller. Drogbruket kommer också att drabba kvinnor och män på olika sätt. I ett samhälle präglat av könsmaktsordningen är alkohol exempelvis en katalysator för mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor och samtidigt en ursäkt för sådant beteende.”

Genom alkohol möjliggörs mäns storskaliga politisk våld mot kvinnor, oavsett om det är på krogen eller i hemmet. Det tar bort spärrar mot våld och det ger både domare och kringliggande samhälle en bekväm ursäkt att inte döma våldet. Men inte heller är alkohol bara kopplat till mäns våld mot kvinnor, utan också till mäns våld mot andra män. Men det är inte det jag tänkte prata om, för jag har inga erfarenheter av alkoholrelaterat våld. Det finns en annan typ av manlighetskapande i alkoholen jag vill ta upp som jag har mer erfarenhet av. Men för att förklara det måste vi gå tillbaka till feministisk teori.

Den teori jag kommer att vila på när jag diskuterar mina upplevelser har jag fått från Carin Holmbergs ”Det kallas kärlek”. Den finns att köpa här, den finns recenserad här och den finns sammanfattad som tecknad serie här. Det jag kommer att använda från Holmbergs bok är synen på emotionellt arbete och slutsatsen att en del av den patriarkala dynamiken är att det emotionella arbetet i samhället är snedfördelat genom att kvinnor gör större parten av det gemensamma emotionella arbetet och att de dessutom gör mycket av mäns emotionella arbete.

Emotionellt arbete kan handla om att bearbeta och förstå känslor och upplevelser, det kan handla om att förstå och analysera eget beteende, hur en reagerar på situationer och hur en kan förändra sina emotionella mönster. Det kan handla om att förstå sina egna och andras emotionella behov, hur dessa behov kan bemötas och tillfredsställas. Jag har förstått att teorin Holmberg snuddar på gås igenom på ett bra sätt i Jónasdóttirs Kärlekskraft, makt och politiska intressen, men jag har inte läst den så jag kan inte använda den.

Det ska också sägas att jag inte utgår från alkoholens medicinska effekter, utan de sociala effekterna. Jag utgår ifrån hur alkohol i praktiken påverkar oss och våra relationer med varandra.

Men min grundidé är denna: alkohol används av väldigt många män för att slippa göra emotionellt arbete. Att förstå och bearbeta sina känslor är en slitsam process som om den inte görs skapar olycka för personen som låter bli. Men med alkohol kommer inte den olyckan på samma sätt. Alkohol kan användas för att fortsätta ha obearbetade känslor utan att de skapar särskilt mycket problem.

Är det ett problem? Kan inte dessa män ba’ gå och hålla sina känslor för sig själva? Nja, vi lever ändå i ett samhälle. Och om män inte tar hand om sina känslor själva kommer någon annan behöva göra det. Någon annan som oftast är… ni gissade rätt, kvinnor. Det är i de flesta sammanhang kvinnors uppgift att se till att social interaktion flyter på smidigt och det är oftast kvinnor som pressas att ta ansvar för att närstående mår bra. Så det är kvinnor som kommer att behöva kompensera för mäns bristfälliga emotionella arbete.

Inte heller är det så att känslor är något vi bara kan gå och hålla inne genom att inte bearbeta dem. Känslor kommer att färga sättet vi interagerar med varandra. I bästa fall färgar det sättet vi beter oss mot varandra. I värsta fall agerar vi ut våra obearbetade känslor genom våld.

Men problemet här är inte bara hur bristen på emotionellt arbete påverkar andra. Det handlar också om hur det påverkar oss själva. När vi inte gör det emotionella arbetet vi behöver göra lever vi på emotionell kredit. Det är långt ifrån hållbart och om vi inte hittar någon (återigen, oftast en kvinna) att lägga över bördan på regelbundet kommer det att slå tillbaka på oss. Det är utifrån Holmbergs teorier inte konstigt att män mår sämre och har sämre vänskapsrelationer efter en skildsmässa än kvinnor. Och jag tror att det är i det ljuset vi bör förstå alkoholens roll i mäns känsloliv. Möjligen kan vi även sträcka ut synsättet till att gälla mäns större representation i skildsmässostatistiken. Vad vi pratar om är män som hamnat mellan stolarna i det att de å ena sidan lever i ett samhälle där de inte ges verktygen eller ansvaret att utgöra sitt emotionella arbete och å andra sidan inte kan exploatera en kvinna för att göra det emotionella arbetet åt honom.

Så för att sammanfatta hur manlighet byggs genom alkohol: Alkohol fungerar som katalysator för mäns undlåtenhet att göra emotionellt arbete, sitt eget och det i relationer med andra. Det i sig är en central del av hur män exploaterar kvinnors arbetskraft, men det är också något som är skadligt och hotfullt för män. Vi behöver befria oss från alkoholen som ett steg mot att befria oss från beroendet av att exploatera kvinnors emotionella arbete, så att vi kan ta hand om vår egen skit. Först då kan vi bli fria och fungerande människor och inte bara män.

Jag såg om Armageddon igår. På många sätt påminner filmen om Interstellar. Dels är det de uppenbara sakerna: rymden, hotet mot mänskligheten etc. Men jag la märke till en till grej i Armageddon som retade mig genom hela Interstellar: faderskapsskildringen.

Vi har inte särskilt många bilder av bra fäder i den västerländska blockbusterfilmen. Min upplevelse av fäder i dessa filmer är att de oftast faller in i ganska enkla stereotyper, och de flesta av dessa stereotyper har något väldigt centralt gemensamt: de är frånvarande. Ibland kommer de fina stunderna i filmer där en pappa faktiskt lägger tid och närvaro på sitt barn, men dessa stunderna är alltid vackra små undantag.

Men i Armageddon och Interstellar hittar vi en ny men ändå gammal faderstyp: den som offrar sig. Både Harry i Armageddon och Cooper i Interstellar offrar sina liv för sina barn (och resten av verkligheten). I båda fallen finns det en stark glorifiering av det (i Interstellar möts det med en viss, ytlig problematiseras, även om det sedan slätas över).

Filmerna är fulla av supermammor som är fantastiska föräldrar. Ofta lyckas de, likt Lorelei i Gilmore Girls, dessutom vara dessa superföräldrar även som ensamstående. För män dessutom kan jag inte dra mig till minnes mer än en typ av superpapparoll, och det är den som ger sitt liv för att rädda barnet.

Är det inte något väldigt sorgligt över det, att män som föräldrar inte har något bättre att ge? (Enligt filmerna alltså.) Filmerna är ju så klart på många sätt en återspegling av samhället. Pappor gör inte lika mycket av det obetalda arbetet i hemmet, där omhändertagande och uppfostrande av barn räknas in. Och män fostras inte på samma sätt in i att attraheras av en papparoll av samhället. Men i den här spegelbilden verkar män inte funka som föräldrar alls. Och i någon mån måste filmerna vi ser påverka oss.

Armageddon liknar också en annan film, Melancholia I båda filmerna är undergången för mänskligheten garanterad genom en himlakropp som flyger rakt mot jorden. Men samhällena har helt olika sätt att hantera det. I Armageddon håller de genom hela filmen krampaktigt fast i det här sista lilla hoppet de har. Det amerikanska hjältemodet kan rädda världen, även om det verkar vara knappt ibland. I Melancholia görs inget för att rädda situationen. Experterna på jorden tror att himlakroppen kommer att förintas. Folk lever sina liv som vanligt. Det visar sig att de har fel, och allt liv på jorden utplånas.

Melancholia är på många sätt en viktig skildring av samhället. Hela vårt globala samhälle står inför många potentiellt utrotande kriser: ekologiskt, ekonomiskt och militärt, till exempel. Ändå möts hoten av de mäktiga i världen med ignorans. De bryr sig bara inte. De fortsätter exploatera arbetare och miljö som om det inte fanns någon morgondag, tills dagen då morgondagen faktiskt försvinner.

Det är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut, som Mark Fisher skriver i boken Kapitalistisk realism.

Samtidigt ser problemlösandet ut väldigt mycket som i Armageddon: militärt, alltså. Vi är redan vana vid att konflikter som uppstår runtom i världen blir lösta av utryckningar av den amerikanska armén (eller Nato eller FN-trupper.) Det är inte omöjligt att vi kommer att möta fattigdom och snedfördelning på det sättet i framtiden. Så på det sättet är Armageddon också relevant, som en bild av den ideologi vi matas med i vårt kristänkande.

Jag tänker att folk som vill vässa sina Linuxkunskaper från nybörjarnivå vill, precis som jag, kunna göra grejer som ser lite coola ut, är terminalbaserade och gör att ens släktingar tror att en är någon slags hacker när de sneglar på ens skärm. Det är rätt lätt att fake it ’til you make it med ett enkelt Linuxsystem, och jag tänkte ge ett par tips på vägen.

Det enda jag förutsätter att ni kan är de allra mest grundläggande kommandona för att röra er i terminalen, dvs. dessa typ.

man

Med kommandot man kan du slå upp manualsidan för kommandon. Skriv bara “man [kommandot du är intresserad av]. Det kan vara smart att under en period alltid slå upp och skumma igenom man-sidan för alla nya kommandon du lär dig. Framför allt kan det vara bra att skumma om det finns några intressanta flaggor att använda till kommandot. En flagga är en inställning du beordrar programmet att använda när du kör kommandot. De skrivs precis efter kommandots första ord och inleds med ett bindestreck. När jag öppnar emacs t.ex. skriver jag kommandot “emacs -nw [filen jag vill redigera]”. Flaggan -nw är inställningen “no window” som öppnar emacs i själva terminalen istället för i ett nytt fönster.

terminator

Det är viktigt att ha en bra terminal på datorn. Jag använder terminator. Det är nog framför allt för att den har bra stöd för att ha flera terminaler i samma fönster, men det är också för att den är så lätt att konfigurera för att bli snygg. Men vad som är viktigare än att ha en bra terminal är att ha program med coola namn. “terminator” är ett namn som är en bra kompromiss mellan coolt och fyndigt.

mplayer

Vill du ha en bra terminalbaserad mediespelare är mplayer fantastisk. Den är lätt att använda, ger dig bra med kontroll över programmet, och om du har en välorganiserad musiksamling är det lätt att skapa bra uppspelningsurval till dina shuffles.

emacs

Ska du kunna svänga dig i linuxkretsar bör du ha valt sida i den stora redigerarprogramfighten mellan emacs och vi. Det spelar inte så stor roll vilken sida du väljer. Det är som med fotboll. Oavsett lag kommer du att hålla på en bunt testosteronpumpade män som av någon anledning kan försörja sig på heltid med att sparka på luftfyllda läderbitar.

Men emacs är den coolare av dem. Och du kan göra det mesta med emacs. Det är perfekt för programmering. Du kan köra twitter i den. Ett tag antecknade jag och skrev uppsatser i emacs, men det blir lite jobbigt att det inte finns några formateringsmöjligheter om du inte lär dig LaTeX.

conky

Mitt sista men kanske bästa tips är conky. Det är ett program som hela tiden körs i bakgrunden och visar den statistik, och, ja, vadsomhelst du vill att den visar, direkt ovanpå skrivbordet. Se t.ex. hur mitt skrivbord ser ut med conky. Jag kör alltid mina fönster så att de inte täcker conkyn, så att jag alltid kan snegla på min conky.

Och kom ihåg. Det finns ett sätt att lära sig Linuxsystem som är bättre än de andra: att testa sig fram.

Konrad lever vidare genom oss på många sätt – genom minnena, genom varje minne vi har av vår grupp – men ett sätt han lever genom oss är speciellt. Han lyckades få mig som inbiten antifeminist att öppna ögonen för feministisk kritik.

För sex år sedan, fem år och 364 dagar för att vara exakt, satt vi i helgrupp och pratade om våra känslor för första gången. En månad senare, efter begravningen, hade vi pratat om våra känslor tillräckligt mycket för att kunna besöka Konrads familj och prata med dem om deras och vår förlust.

Det var inte dumhet som gjorde att Konrad var knäpptyst kring sin sjukdom. Skammen, om det var det han kände, kom inte från ingenstans. Hade han öppnat sig för en genomsnittlig mansdominerad kompisgrupp hade han troligen riskerat att få ett väldigt bristfälligt stöd. Och han hade nog också riskerat att retas eller frysas ut för det. Jag hoppas att det inte hänt i vårt gäng men jag har helt ärligt ingen aning. Manliga kompisgäng gör något jävligt kefft med sina medlemmar. Att inte prata om sin sjukdom var, fruktansvärt nog, säkert rationellt gångbart.

Men eftermiddagen den fredagen i slutet av januari 2009 hände något radikalt. Vi bröt för en stund ner det systemet av manlig gemenskap som dominerat och stod nakna inför varandra. Vi gjorde det inte av egenintresse utan av nöd. Vi gjorde det för att vi inte kunde överleva med systemet. Men jag hoppas att vi kan lära oss att göra det utan nöd också, innan fler Konrad går samma öde till mötes.